Varför gör vi det här?

 

Innan vi börjar måste vi fråga oss:

Varför vill vi göra det här - vad vill vi uppnå?
I vårt arbete har svaret på frågan varit att vi vill hjälpa våra deltagare att utveckla kunskaper och konkreta verktyg för ett mer välfungerande relations- och sexliv, och att ge dem en ökad medvetenhet om vilka rättigheter de har.

Vi vill alltså inte ge eller förmedla kunskaper och verktyg. Varför?
Vi tror helt enkelt inte att kunskaper är något som kan förmedlas. Och vi tror inte att det är vi som är experterna som ska lära ut något som deltagarna sen ska förstå. Lärande funkar helt enkelt inte så.

Visst har vi koll på en hel del fakta om anatomi, och kanske kan vi rabbla upp en massa rättigheter. Men utan ett lärande som kommer inifrån så är det bara ord, ord, ord. Och de verkliga experterna är faktiskt våra deltagare, inte vi. De har levt med sina egna kroppar, känslor och relationer i många år. Hela livet, faktiskt. Och de är de som bäst vet hur deras vardag ser ut. Men visst, vi kan hjälpa dem att hitta verktyg och ord som hjälper dem att förstå och ta makten över sina liv.

Håller du med? I så fall kan vi fortsätta.

 

Hur lär vi oss då saker?

Vi utgår från att kunskaper inte är fakta som enkelt kan sättas in på ett konto i hjärnan. Istället ser vi kunskapsbildningen som en aktiv process, där tidigare kunskaper smälter samman med erfarenheter och nya fakta. När man arbetar med personer med inlärningssvårigheter är det extra viktigt att vara medveten om och vårda den processen. Därför väljer vi att arbeta i grupper där vi utgår från de kunskaper som redan finns i gruppen, och tar del av varandras kunskaper och erfarenheter samtidigt som vi som pedagoger eller processledare provocerar fram nya kunskaper, upptäckter och erfarenheter.

Lärandet i gruppen måste ske på den nivå där deltagarna befinner sig, i det som Vygotskij kallar för vår “närmaste utvecklingszon”. Det går inte att prata om g-punkten när gruppdeltagarna aldrig ens har tagit en spegel för att titta på hur det egna könsorganet ser ut utifrån. Och det går inte att prata om att säga nej ifall deltagarna inte har lärt sig att skilja mellan jobbiga och sköna känslor. Därför blir det också svårt att sätta upp specifika kunskapsmål för våra kurser. I en grupp blir det jätteviktigt att ha koll på olika preventivmedel och sexuella preferenser. I en annan behöver fokus ligga på att hitta ja- och nej-känslan i kroppen och kunna uttrycka den. Referensramarna och bakgrundskunskaperna för olika deltagare skiljer sig åt enormt, och därför behöver sättet att arbeta, teman och nivå skilja sig åt en hel del mellan grupperna och deltagarna.

Det är inte bara nivån på de nya kunskaperna som behöver ligga på rätt nivå. Även metoderna i sig behöver vara lagom utmanande. Om metoderna är för ovanliga för deltagarna så känner de sig bara obekväma. Och om man inte kommer med något nytt så blir det tråkigt och utan utmaningar.

 

Upplevelsebaserat lärande - Varför då?

Vi tror att alla människor lär sig bäst av konkreta erfarenheter, där både hjärnan, kroppen och känslorna är med. Om man har inlärningssvårigheter och har svårt att förstå abstrakta begrepp och sammanhang blir det erfarenhetsbaserade lärandet ännu viktigare. Och hur ger man nya erfarenheter om sex, kärlek och relationer när man inte kan följa med in under täcket och visa? Vår metod är interaktiv teater och dramapedagogik, kombinerat med samtal och processövningar. Vi vill att de som deltar med hela sitt väsen ska lära sig mer, fundera över och prova på olika frågeställningar kring sexualitet, kropp, relationer och känslor: Vad är sex, kärlek, längtan och lust? Vad känns rätt och okej, och vad känns fel? Var går mina gränser, och hur visar jag när jag vill eller inte? Hur vet jag var andras gränser går och när den andra vill?

 

Teater - verklig fantasi och fantastisk verklighet

Teater är en unik väg till ett konkret, djupt, erfarenhetsbaserat lärande, och vi har hittat och fortsätter att upptäcka metoder som verkligen kan göra skillnad. Vi skapar fiktiva situationer genom rollspel, forumspel/-teater, scener med diskussion eller andra teaterformer där åskådaren är delaktig. Där kan deltagarna få testa olika sätt att handla. I en skyddad verkstad får de erfarenheter som de sedan har användning för i verkliga livet. Dessutom får man tillfälle att ifrågasätta sina egna förutfattade meningar när man får prova på hur det rent fysiskt känns att vara i en annan persons kläder.

Det är särskilt i mötet mellan teater, rollspel, dramatiseringar med hög kvalitet och ett pedagogiskt arbete där deltagaren själv får vara aktiv, som vi ser att stora förändringar sker. Genom konsten kan vi tala direkt till hjärtat och känslorna utan att gå omvägen via intellektet. Genom teatern kan vi se och ta del av andras känslor och erfarenheter utan att behöva förstå dem på ett abstrakt plan. Och genom att själva bli delaktiga, som åskådespelare eller i rollspel och dramaövningar, så kan vi göra göra erfarenheterna till våra egna, trots att situationerna är fiktiva. Det är grejer det. Eller för att använda Augosto Boals ord:

“Dessa metoder är kanske inte revolutionära, men de är utan tvekan en repetition inför revolutionen: Situationen är fiktiv, men erfarenheten är konkret”.

Orden är tydliga, och revolutionen som vi hoppas kunna provocera fram är en inre revolution. Vi hoppas kunna öka den enskilda individens tillit till sin egen förmåga att stå upp för sina rättigheter och att ta makten över sitt liv, sin kropp, sina känslor och relationer. Augusto Boal är skaparen av forumteater och många andra interaktiva teaterformer inom familjen “De förtrycktas teater”, en viktig inspirationskälla för oss.

Läs mer om hur vi använder olika teaterformer som verktyg på sidan om Vår metod

 

Deltagarna är våra experter

“Vem fan har gett dig rätten att tro på mig?”  

/En av våra skådespelare till regissören Nanna Castillo

Varje människa är expert på sitt eget liv. Även om våra deltagare har mängder av människor som styr och ställer i deras liv så är det de själva som känner sina känslor och tänker sina tankar. De har rätt till sin egen upplevelse och är experter på sin kropp, sina känslor och relationer, just det våra metoder handlar om. Därför vill vi närma oss våra deltagare som ödmjuka och lyhörda processledare snarare än som ännu en expert som tror sig veta bäst.

Hur många böcker vi än läst om sexualitet och funktionsnedsättningar så har vi ändå ingen aning om vad som rör sig i huvudet och hjärtat på varje individ. Alla är olika, och alla vet bäst. Genom att alla deltagare med egna ord och perspektiv får benämna och definiera sin värld, sina problem och möjligheter så blir kunskaperna grundade i dem själva. De får makten över sina kunskaper och sin världsbild, och kan börja kämpa för att förändra det som de själva tycker är fel.

 

Medarbetare med LSS-beslut

Ofta tycker vi att det lyfter våra kurser att ha med en medarbetare/hjälpledare som själv har LSS-beslut. Det kan göra att samtalet kommer igång lättare, och när vi gör scener och rollspel kan det också vara ett stort stöd.

Några projekt, bland annat “Sex för alla” (RFSU och Grunden Malmö) har testat att ha kursledare som själva har intellektuella funktionsnedsättningar. Titta gärna på deras erfarenheter om du vill testa det.

I våra egna kurser vill vi dock att ledarna har både en djup förståelse av både sexualitet, normkritik, lagar och rättigheter, och också vara en processledare som utan problem kan ha både innehåll och grupprocess i huvudet samtidigt. Därför vill vi jobba med ledare som är utbildade dramapedagagoger och sexualupplysare. Men när vi har hjälpledare eller skådespelare som själva har intellektuella funktionsnedsättningar så brukar det vara positivt för gruppen, så att samtalet går lättare och tar andra vägar.

 

Privat, personligt och professionellt

Vår kanske viktigaste uppgift är att skapa ett rum där det är okej att prata om sex, relationer och gränser. Vi vill prata om det som många ser som privat, men utan att bli privata. Det är en stor skillnad.

Det viktigaste när du jobbar med frågor kring sex och samlevnad är att du har ett öppet sinne och har lite distans till dina privata åsikter, fördomar och preferenser. Det är en förutsättning för en professionell hållning. Självklart har vi alla fördomar och preferenser, men om vi låter dem ha inflytande över bemötandet eller informationen så blir det fel.

Arbetet innebär en balansgång mellan att skapa ett rum där det är okej att prata om sex och relationer, och att sätta gränser när någon tar upp saker som är för privata. Och den gränsen behöver vi som ledare ta ansvar för. Ibland kan vi behöva uppmuntra deltagare att säga könsord och skratta sig igenom en massa pinsamheter. Och ibland behöver vi avbryta deltagare som börjar berätta för privata saker om sig själva eller andra.

I workshops, publiksamtal och andra sammanhang där det finns flera deltagare är det bra att vara tydlig med att man inte ska ta upp känsliga uppgifter, utan att ledarna istället finns till hands efteråt för samtal. Självklart är det bra att börja en kurs med att göra en överenskommelse med deltagarna att det som sägs stannar i rummet. Men det är också viktigt att inte invagga deltagarna i en falsk trygghet. De andra deltagarna har ju trots allt inte tystnadsplikt, och har ofta svårt med gränser. Så det är alltid bättre att ta upp känsliga saker i enrum med ledarna.

Läs gärna mer om privat, personligt och professionellt i Lotta Löfgren-Mårtenssons bok Hur gör man? .

 

Tillgänglighet

Att göra en verksamhet tillgänglig kräver att man har den funktionsnedsattes glasögon, eller snarare synnedsättning, så att man ser att glasögonen behövs. I hela arbetet med projektet har vi försökt se och känna deltagarnas perspektiv, och arbeta väldigt nära målgruppen.

Information och olika aktiviteter behöver göras på flera olika sätt för att göra det möjligt för så många som möjligt att ta del av informationen. Texter ska vara enkla, ljussättningen noga anpassad för epileptiker, affischer och programblad anpassade för personer som har dålig syn eller inte kan läsa, och självklart kan man behöva hjälpa till med att förmedla tolk. När vi pratar behöver vi ofta välja enkla och konkreta ord, och inte komma med för mycket information på en gång.

Det är lättare att tänka på tillgängligheten för personer med fysiska funktionsnedsättningar, och där finns det också tydliga regler och vägledningar. Men när det gäller intellektuella, neuropsykiatriska eller psykiska funktionsnedsättningar krävs att man jobbar väldigt nära sin målgrupp för att göra allt tillgängligt för dem.

Teaterformen i sig är givetvis betydligt mer tillgänglig än verbal information, för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Här kan vi gestalta, konkretisera och skapa upplevelser utan att gå omvägen via abstrakta begrepp. Men även här gäller det att vara medveten om sin målgrupp. Även på scenen bör man förstås undvika för högt tempo, komplicerade historier eller för mycket text. Skarpa ljusskiftningar kan trigga epileptiska anfall, och om man är otydlig med vad som är teater och verklighet så kan det förvirra mer än göra nytta för vissa. Det är förstås en del som inte förstår konceptet teater, och då kan man behöva vara extra tydlig.

Men. Vi når inte alla med våra metoder. De metoder vi använder under våra workshops är främst riktade till och meningsfulla för personer med måttliga eller lättare intellektuella funktionsnedsättningar. De övningar vi arbetar med utgår ofta från att deltagarna kan kommunicera, förstå ord och tolka handlingar i någorlunda utsträckning.